Oei | Sofia Tolis

Ur Syprocesser

1
En dag hände det att jag drog mitt medvetande tillbaka under sömnen. Jag såg ett violett brus. Det tycktes mig så behagligt att jag beslutade mig för att färdas rakt in i det. I omgivningen fanns även ljusgröna spalter och ett blekt tidslynne. Plötsligt upplevde jag att det som jag trodde jag hade lämnat bakom mig kom emot mig. Jag fortsatte färden i smala gränder och iakttog allt från golv till tak.
2
I mitten flockades det av färger. Rödaktigt kring händerna. Ett gult dis i ansiktshöjd. Betsat svart. Det var en omdaning på gång, atmosfären var prövande. Ett vildsint märke med en särskild skepnad tågade in i mig. Fanns det en plan för det som hände? Samtidigt som jag fortsatte in färdades något annat ut. Allt var mycket klarare i sinnet än i världen.
3
Jag överraskades av oro. Var jag i stånd till sådana här processer? Jo, tydligen. Och inte nog med det, plötsligt upptäckte jag att en mörk punkt hävde sig på min hud. Mängden stack i ögonen och jag var tvungen att backa: det var en missväxt, ett vidunder. En majsorm slingrade sin remformade kropp och stirrade på mig med ett förbålt ansikte.

___

5
Jag såg rakt in i det: en kvinna med droppande vätskor och sekret låg i en säng omgärdad av stängsel. Hon sög luft mellan tänderna. Ju närmare jag kom desto tydligare såg jag att hon var en behållare för något – ingen lättnad direkt utan något som klämde och ansatte henne, något outhärdligt. Hon tycktes undanföst. Det såg ut som om hennes tunnslitenhet höll på att läcka ut, eller var hon på väg att bryta igenom?
9
Jag hade sett en tråcklande tråd som löpte från ena sidan av kinden ner under beklädnaden och upp igen. Jag hade sett hennes långa hals. Muskeltrådar och bitar var omsorgsfullt tillplattade och gömda under stygn. Jag hade dessutom sett hudflagor och breda, hopdragna stycken kring bröstet. Innan hon hade rullats in i ljusflödet hade någon lyft av hennes hölje: en dräkt. Förtvivlad hade jag följt efter henne och försökt sätta ihop banden, hängena, ytorna, men huden hade ideligen spruckit upp.
10
Var hon utsmyckad eller urgrävd? Ju mer jag iakttog henne desto tydligare framträdde ett länsat drag. Var hon inte själsfrisk? Bredvid skymtade två björnar. Gapande käftar och vildvuxna, ohejdade ögon sköt fram i den kluddiga luften. Sedan såg jag något som fick mig att stanna upp: var hon överspolad med fradga? Synen var så försmädlig att jag var tvungen att titta bort.

___

17
Var det någon här? Något skedde i nerv- och bensubstansen, och i de processer som hörde ihop med dessa processer. Uppretade och talgiga känslor tryckte på. Jag var överspolad av flossad vävnad. Det verkade som om jag aldrig skulle bli bärare av det friska igen.
19
Jag stormade in. Önskade jag mig en sammandrabbning, en tillställning där jag för en gång skull blossade upp och blev hänryckt, ett slags skyddande av mig själv? Jag var nere i en process med impulser och intuition. Hela min kroppsyta bågnade. Skulle det vara till hjälp om jag räknade upp allt på hennes kropp? ”Ett (tänder, muskelgator), två (vanskötta blåsor), tre (kringkastade mönster), fyra (förskjutningar), fem (bemängd mynning) sex (ödeläggelse, skada).”
20
De violetta ögonlocken som hon försökte dölja med sitt hår öppnades och stängdes. Hon knep ihop sin rakskurna mun och strök sig själv över kinderna. I detsamma som en tung massa kilade sig fast i henne ryckte en åskådlig blåst in. Så frånstötande och högdraget var detta ting att hon uppbjöd alla sina krafter för att få ut det.